♥

Hej hopp!

 

Planen att åka till Helsinborg (eller om det var Ängelholm) och hänga med Agneta, Gunilla och lyssna på föreläsningar om diabetes gick tyvärr om stöpet!

 

Men jag stannar i Kalmar, vilket är helt okej med tanke på det fantastiska vädret som har välsignat våran annars så blåsiga stad. Så ikväll ska jag äta grillat hos Lisa och Torbjörn. I morgon blir det lattjo i utelivet!

 

puss o kram!

 

Jag vill önska er alla en fin påsk och hoppas att ni får hål i tänderna av allt godis. Själv har jag fått 45 toffifee av mamma och Bo-Ewe. Så jag tänkte att jag kan äta en om dagen tills dom tar slut. Det är ju nötter i så rätt nyttigt måste det ju vara ändå.

 

Tyvärr är jag rätt enkelspårig just nu. Jag tänker bara på den lägenheten jag ska flytta in i och skolan. Och allvarligt talat, jag har försökt räkna ut hur jag ska presentera dessa ting på någe roligt vis, men det står stilla i mitt hjärnkontor. Så jag fortsätter med mitt och det får vara lite tomt på bloggen. 

 

Så, jag bifogar väl en bild. det brukar ju vara kul. mest för att jag inte kan vara annat än otroligt stilig på foto.

Jag var precis tvungen att googla vad elefantens långa näsa hette. På svenska då. 

Jag har en lingvist-skada. Den gör att jag kan engelska men inte direkt svenska. Nu försöker jag ju även mata in franska. Vi får väl se om det finns någon plats över huvud taget för den stackars svenskan i min skalle om några år. 

 

 

Det ska erkännas att jag ibland tvivlar på om jag verkligen valt rätt utbildning, jag menar, vill jag verkligen spendera resten av mitt i liv i en högstadie eller gymnasieskola? Med temperamentsfulla ungdomar? Ett evigt betygssättande och utvärderande? GOD YES!

Allvarligt talat, det är klart att det ibland känns som om den här utbildningen aldrig kommer ta slut. 5 år. Ni vet väl att det är maxtiden man får studera med CSN-stöd? Så om jag ångrar mig vid examen finns det inte så mycket att göra än att ta jobb som lärare och studera samtidigt i så fall. 

 

Men, och här kommer ändå det fina i kråksången, ibland kan jag få en sån där känsla då jag knappt kan vänta på att få ställa mig i ett klassrum och prata med eleverna. Gårdagens lärare Lars Fonseca påpekade att det fanns en anledning att välja högstadie och gymnasie, och kanske inte lägre åldrar. Jag brukar själv säga det när vissa människor får skräckslagna tefats-ögon så fort jag nämner "gymnasielärare", nämligen att tonåringar är så intressanta. Inte för att jag menar att dom är experiment jag vill studera, men att dom har så mycket intressant att säga och deras syn på livet är helt egen alltså. Vår lärare menade på att i t ex mellanstadiet är man som lärare avgudad och att det är en underbar bekräftelse. Men jag tror att alla lärare, som verkligen njuter av sitt yrke, känner så, oberoende av ålder på eleverna.

 

Den känslan jag fick på min praktik när en av eleverna tackade mig för att jag hjälpt henne förstå en text på engelska, det var helt otroligt. Hon sa att hon alltid har så svårt att hänga med och förstå, men att när hon och jag läste ett stycke i taget och översatte, då blev det så mycket klarare. Egentligen var det väl inte så stort, det var ju inte direkt som om jag räddade hennes liv. Men gud vad det kändes fint. Hon sa liksom bara tack och log mot mig. Och jag trodde att mitt hjärta skulle spricka av stolthet. Både över mig själv och henne.