♥

1. Jag vill så gärna bli vuxen.
2. Jag tänker bli vuxen.
3. Jag är vuxen. 

Frågan är bara vilken kategori man faller i. Jag har varit i den första så länge att jag knappt märkte att jag omedvetet gått in i den andra och således blev den tredje. 

Då undrar jag, när man är vuxen, får man gå ifrån en diskussion? Är man automatiskt barnslig för att man inser att  det inte går att kommunicera om det står en vägg i mellan? 
Är man omogen för att man vill ta egna beslut och blir frustrerad när någon annan vill ösa råd och rekommendationer över en, som är uppskattat, men inte i den mängden. Får man som vuxen automatiskt rätt att tycka och säga vad man vill, oberoende på om man egentligen har med det att göra eller ej?

Om man vill ha ett vuxet svar på en fråga ska man ibland inte ställa just den frågan. För egentligen är det nog inte en fråga man ställt, från en vuxen till en annan. Det hade ju varit att inkräkta...