Titel på inlägget

Jag har så svårt att känna att jag räcker til, att jag är tillräckligt. Mer än tillräckligt, det är så långt borta att det känns som jag springer i motvind och aldrig kommer fram. 

Det är lättare i Kalmar, då glömmer jag bort att jag tävlar och då inser jag vad jag gör och kan. Men hemma, då är det svårare. Det känns som att det kvittar vad jag gör, för det blir i princip aldrig rätt. Jag är ju så himla arg, jag skriker ju så mycket och höjer min röst. Jag har taggarna utåt, jag är bortskämd, jag uppfattar allt fel, det jag jag jag. Klart det är. För om det händer om och om och om igen, hemma, men aldrig i Kalmar, då måste det vara jag, trots att omgivningen är det ända som skiftar. 

Jag är inte en högljutt ilsken och arg person. Det är närheten här som gör mig så, det börjar jag inse. Men jag blir så ledsen det jämt är mitt fel. Det är jag som missuppfattar suckar, blickar, tonläge, kroppsspråk, pikar och kritik. Det finns ju inte där egentligen, det är jag som totalt missuppfattar. Hela tiden, helt galet ju, för det händer aldrig någon annanstans. Bara här. Bara här är jag arg, ilsken, har taggarna utåt, tar allt som kritik, ställer enorma krav och skriker. 

Undra varför. 

Här skapar jag dessutom ett ypperligt tillfälle för ytterligare skuld på mig, eftersom jag skriver det jag känner här istället för att prata om det. Men jag orkar faktiskt inte starta en diskussion som ändå slutar på samma sätt som alltid: jag är arg, ilsken, bortskämd och har taggarna utåt. Helt sjukt att jag faktist fått jobb inom service ju, så ilsken som jag är.

Tyvärr blir jag dock arg till slut. Man blir det om man pratar med någon utan att vara arg men den personen upprepade gånger säger att man "är så arg", nej faktiskt, det är jag inte, men jag blir det om du fortsätter säga så där till mig obefogat. 

Här tar kvällens något tårfyllda tirad slut. Om 48 h är jag tillbaka i Kalmar och mitt liv fortsätter som vanligt. Där jag jobbar non-stop, pluggar non-stop, tränar, inreder ett hus med min sambo, umgås med mina goa kompisar och är lugn och glad.

Imorgon ska jag ta en tur till Malmö för att fira Marias 25årsdag, hurra! 

Har ni hängt med så här länge ger jag er min kungliga tillåtelse att himla med ögonen och klicka tillbaka till Facebook. 
Har ni inte hängt med utan slutade efter första stycket och hoppade vidare i tron att det skulle bli bättre, ack vad fel ni hade och tyvärr kan jag inte be om ursäkt för det. Min blogg är min dagbok och ikväll kände jag mig så ensam att det här var det ända jag kunde vända mig till. 

Thank you and good night.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0