♥

Morrn!
I natt drömde jag så knasigt att jag måste skriva ner det för att komma ihåg det.
Min syster och jag var på ett jättestort flygplan typ tillsammans med några militärkillar. vi var med i någon sorts lek för vi skulle genomsöka planet och hitta våra mp3:er. och när ni hittat dom skulle vi sitta utanpå planet och åka där liksom. så vi klättrar ut och sätter oss på nosen. men det blev ju jätteläskigt för vi höll på att halka av och då ser jag att det är ruuuskigt långt ner till marken (plus att det verkar som vi är på New Zeeland). vi bestämmer oss för att hoppa in i planet igen, susanna klarar det fenomenalt men jag håller på att ramla av igen så hon måste hjälpa mig. hon förklarar att jag ska hoppa till ett av träden som vi glider förbi (planet går väldigt långsamt) och efter det skutta in i cockpiten. självklart klarar jag inte det utan faller ner till marken. sussi hoppar efter mig, vilket är extremt dumt, eftersom hon inte kan göra ett dugg för att förhindra att jag krossas till döds.
hur som haver, så skiftar det helt plötsligt, så som det gör vi drömmar ni vet. så helt plötsligt går vi på marken, i en uttorkad bäck. då inser vi att det inte är stenar vi går på utan guldmynt som ser ut som om dom kommer från inka folket eller nåt. militärkillar kör upp brevid oss i en jeep och BAM så är det natt. då hör vi ljud runtomkring oss, och ut ur buskarna kommer statyer (ungefär sånna som rör sig i Tomb Raider 1) och dom dödar militärkillarna. och helt plötsligt är det massa människor runt oss. typ ur invånarna som är klädda i röda klädnader lite i munk-style.

hur det nu än är så lyckas jag fly från att bli tillfångatagen av dessa ondskefulla statyer, som leds av Tex Holmberg kan jag ju också nämna. alla ur invånarna är fångade och börjar delas in i grupper. jag smiter nerför en trappa, en dörr, en trappa till och en dörr till. tills jag är i den lägsta källaren som någonsin funnits. där hade dom sin glass, och smart som jag är gömmer jag mig i ett av skåpen. sen ligger jag där och bevittnar hur glasskällaren blir kommandocentral för fångarna. dom vet att jag gömmer mig där men säger inget till varken mig eller statyerna och Tex. efter ett tag kommer susanna i hembiträdes-uniform och knölar in sig brevid mig å berättar att hon varit servitris till Tex men lyckades fly. och så ligger vi där i det klaustrofobiskt lilla skåpet i den klaustrofobisk lilla källaren.
och efter det vaknade jag. ja, drömmar är alltid så knasiga. men jag trodde verkligen inte att jag skulle överleva när statyerna dök upp.

see ya, would't wanna be ya!