♥

Det var en gång en en tös i sina bästa år.
Denna tös var inte särskilt smart. Hon bestämde sig en mulen tisdag i februari för att cykla till bussen. I snö.
Allvarligt talat, man tycker ju att jag borde lära mig. Jag försökte köra moppe i december-snöfallet och klarade mig så långt som till fotoaffären och fick sen ringa mamma. Hon evakuerade mig och min bror fick slide-köra hem moppen.

Men neeej! Inte då! Jag var helt övertygad om att jag skulle lyckas cykla i snö och slask. Till mitt försvar kan jag säga att jag var nästan framme när jag väl ramlade. Mitt i byn. Framför konditorit, banken och blomaffären. Människor närvarande.Till och med fåglarna stannde upp för att glo på mig.

VOOSH! sa det. och där låg jag. i en hög av armar, ben, väska, vantar och mp3. jag anlade en mycket smickrade ton av ansiktsfärg som jag kallar solbränd rädisa med tillhörande eksem och for upp som ett skott. Jag stapplade tappert mot busshållsplatsen, svärandes, och önskade att jag varken jag eller cyklen lämnat huset.

Nu har jag ett härligt blått knä och en sårad stolthet. ska aldrig mer cykla. Hädanefter ska jag åka inlines.
tack och hej leverpastej.