♥

ibland känner jag mig så åsidosatt. jag så mycket mer yngre än mina syskon. okej, det är ju 3 år mellan oss alla. men det är ju  troligare att en 19-åring har mer gemensamt med en 22-åring. och anton är ju också i deras ålder, (va tusan är han? 20? yeah.) dom blir som en liten hög, alla är ungefär i samma ålder. och egentligen, vem vill ha med lillasystern? huh? . jag känner hur dom tycker att jag är en jobbig tonåring, och jag vet att jag är en jobbig tonåring och därför blir jag bara ännu mer tonårsaktig och drar mig undan istället. undrar liksom hur det ska bli när vi åker till bulgarien. Jag kommer ju inte kunna eller få hänga med dom ut och så. Dom vill åka på en klubb eller nåt sånt, yäy! "jag kan också följa med!" nej tyvärr, du är inte gammal nog stina, du kommer inte in. sorry :(.

sen är det de eviga mumlandet om varför jag inte är mer som min syster. jag älskar henne över allt annat här på jorden och beundrar henne. och ärligt talat är hon den ända jag verkligen lyssnar på. men ibland blir jag så arg. hon bor ju inte hemma längre så när hon kommer hem är hon alltid överaktivt duktig och så. diskar, tvättar, lagar sin supergoda mat, städar, handlar. och klart får jag dåligt samvete då för att jag inte hjälper till lika mycket. men hon är så duktigt så det känns inte som jag kan göra något överhuvudtaget bättre - det blir som en ond cirkel, jag får dåligt samvete, och då passar någon på att säga  "varför för inte du också göra pajer och sånt, stina?" " varför kan du inte också baka bullar som din syster, stina?" "Varför kan du inte hjälpa till lika mycket som din syster gör?" "Varför kan du inte vara lika trevlig och perfekt som din syster?"
och då blir jag klart stött, sur och ledsen. sårad. det ger inte direkt någon brinnande lust att hjälpa till. och om jag då nån gång tänker, att liksom, nu ska jag göra det här, för mammas skull! då kommer hon och säger, precis innan jag ska börja, "har du suttit här sen du kom hem eller? alltså, stina! jag jobbar jättemycket och skulle uppskatta lite hjälp när man kommer hem!vi ger så mycket och får INGET tillbaka!" och jag bara sjunker och sjunker ner i soffan eller vad jag nu sitter i. med en enda mening har hon förstört min vilja att hjälpa henne. istället sitter jag där och blir arg för att hon klagar på mig så nedrans mycket.

det går inte att fråga om man får vara med. folk kan ljuga, säga att visst, du får jättegärna vara med. när dom egentligen inte pallar och verkligen inte vill ha en med. alltså får man vänta på en inbjudan. väntar man förgäves är det en lång väntan ska jag säga dig.