100414

fan vad arg jag blir. varför kan du inte fatta att jag måste ta mina egna beslut? acceptera att jag är en egen person och ibland, ibland är det faktiskt jag som vet vad som är bäst för mig själv.
jag är rädd att du kommer tjata bort mig från dig. jag vill inte att det ska hända och ändå händer det. det är så jävla orättvist. jag måste alltid ta hänsyn till alla men ingen vill ta hänsyn till mig. och det kvittar vad som händer, jag är alltid i underläge. du har alltid nån på din sida och jag har ingen. ingen tillgänglig syster och ingen bror som bryr sig.
fan det är så orättvist, precis som om du är världens ömtåligaste. om det nu är så jobbigt med barn varför skaffar man då det? jag hade gärna bott hos min pappa men han vill ju för fan inte ha mig där. varför kan du inte ge mig en minuts frid? är det så mycket begärt att bara bli lämnad ifred? och du säger att jag är så himla bortskämd. jaha, och då är det mitt fel eller? har jag skämt bort mig själv?  med alla mina pengar och allt jag kan ge mig själv? ja, så är det nog. jag blir så frustrerad. jag försöker att va duktig och ta hand om mig själv och inte vara till besvär och ändå måste du tjata på mig, gnälla, övertala mig till grejor jag inte vill göra, pika mig.
"hade du varit smalare hade du kanske haft en pojkvän"
"usch, vad är det ? men stina, är det din andedräkt?"
jag blir bara så trött. trött på att böla. ibland drömmer jag att jag är en fågel och kan flyga iväg från allt. sen när jag vaknar blir jag ledsen för att det bara var en dröm.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0